Jag har alltid haft ett starkt intresse för djur av olika slag och med en pappa som avlar travhästar och en mamma som fött upp hundar, katter och får så är jag nog ganska starkt präglad därifrån med just själva avelsintresset.
När jag träffade ”Islandshästen” för första gången föll jag pladask, vilken fantastisk ras! ❤️
Avel
Själva avelsbiten började med att vi köpte in 1-åriga stoet Tofa från Isberga med baktanke att ta föl på framöver, hon hade ett stabilt lynne och helt okej gångarter. Hon var mycket vacker och feminin. En supersnäll tjej med bra stam.
Hon betäcktes med det ”säkra kortet” Mökkur frá Varmalæk och första fölet Lúfa från Backgården föddes 2001.
Att Tova skulle bli grunden till ett långt avelsarbete visste jag ju inte då, även om att ”ta något föl” fanns med i planen.
Lúfa fick sedan Lilja 2005, som i sin tur fick Loka 2009, som sedan fick Lofti 2013, (som är pappa till bl a Stella och Silla, och morfar till Siggi) Lótus 2016, (som är pappa till Glögg) Ló från Kalvudden 2017, (som är mamma till Lói) Loki 2018 (som är pappa till Glói).
Sedan har det fötts föl efter andra ston som köpts in och fötts upp genom åren, för att få in nytt blod men även för att kunna kombinera sina egna uppfödningar med varandra. Men det är denna ”Tofa-linje” som vill bevaras.
Lo från Kalvudden
Mål & Drömmar
Avelsmålet med islandshästarna förutom kvalitet och hållbarhet är att få fram vackra, ädla och uttrycksfulla avkommor med bra lynne. Att de är lyhörda och positiva, nyfikna och ”glada” med naturligt smidiga rörelser, väl separerade gångarter, med vilja och talang för vidare avel och tävling. De ska självklart också kunna fungera som härliga ridhästar för den som inte har tävling/avel som hobby.
När det gäller avel så kan högt bedömda föräldrar ge avkommor som inte motsvarar förväntningarna och tvärtom. En av tjusningen med avel, som ett lotteri, ibland slår turen in...
Man lär sålänge man håller på, och jag har lyssnat mycket på min egen känsla och smak vilket jag är lite extra stolt över såhär i efterhand när resultaten börjat visa upp sig.
De hästar som stannar på gården har mycket med personlig kemi att göra, jag tycker det är enormt viktigt, att det känns rätt i både mage och hjärta. Vissa säljs redan som föl, vissa sparas med tanken på senare försäljning, när de fått en avkomma, kanske visats, ridits in och tränats ett tag. Och vissa stannar såklart för alltid.
Det är svårare att få fram bättre avkommor än sina föräldrar, därför kan det ta ännu längre tid när man sparar på avkommor för avel, som jag gjort under åren, där de ska väntas in åldersmässigt med, men det är värt mödan då det hela ger så otroligt mycket tillbaks!
Som för de flesta har familjelivet tagit upp en stor del av livet. Men jag har aldrig lagt hästeriet helt åt sidan för det. Att föda upp har varit en bra lösning under dessa år då det inte kräver samma tid som när man är igång och tävlar t ex, där det kräver många fler timmar om dagen i stallet.
Jag hoppas däremot framöver när barnen blivit mer ”självständiga” att kunna komma iväg mer och visa fram både mina ston och hingstar på tävlingsbanor och avelsbedömningar.
